Omogna agilförespråkare och tråkiga vattenfallförordare?

Är vattenfallförespråkare bara en samling förändringsobenägna tråkmånsar som gillar stora dokument och långa möten? Och är det så att agilförspråkare bara hatar strukturer och inte orkar växa upp och göra jobbet?

Vi på Adaptit bestämde oss för att ta reda på det och idag gick startskottet för den spännande debatten. Paneldebatten handlade om vilken metodik som är bäst Agil eller Vattenfall. I ringhörnan för Agil hittade vi Patrik Thelander, koordinator av införande av storskaligt agilt arbetssätt på Försäkringskassan, och Johanna Ullman, chef för Digital produktutveckling och UX på Försäkringskassan. De utmanas av den ytterligt erfarna Vattenfallsförespråkaren Anders Linderson, mångårig egen konsult och numera på Evry som senior projekt- och programledare, samt vår egen Peter Petersson konsult på Adaptit, i smyg lite nyfiken på den agila metodiken men med en övertygelse om att det är vattenfallsmetodiken man håller i sig i när det blåser snålt.

Anders Linderson inledde debatten med att ta oss igenom grunderna i Vattenfallsmetodiken. Han började med att sticka ut hakan och klargöra att Vattenfallsmetodiken är den mest använda metoden för förändring. Han konstaterade också att metoden är oslagbar när det kommer till fastprisprojekt med en tydlig kravspecifikation.

När Patrik Thelander tog över berättade han om deras synsätt som bygger på att göra det viktigast först och sedan jobba nedåt i prioriteringslistan. Han fortsatte med att säga att värdet mäts genom leveranser inte genom dokument och vikten läggs på att arbeta tillsammans, att ständigt lära sig och att ha transparens i projektet. Han konstaterar att ibland blir det fel, men det blir inte så fel som den senaste sprinten tack vare att vi arbetar agilt.
Johanna Ullman pratade om vikten av att i alla faser projektet involvera kunden. Med ett agilt arbetssätt kan vi tänka om hela tiden, när vi ser kundens behov vill vi erbjuda en lösning så fort som möjligt och vi kan till med ändra i strategin efter lansering. Vi måste våga experimentera hela vägen ut, vi är aldrig klara konstaterar hon.
Det blev en mycket intressant och spännande debatt där för- och nackdelar med de båda metoderna ställdes mot varandra. Peter Petersson utmanade till exempel de agila förespråkarna med frågeställningen om inte projekt gällande infrastruktur behöver utgå från ett vattenfallperspektiv för att vara realistiskt genomförbara. Vågorna i debatten fick det stundtals att koka medan panelen i andra fall vara rörande eniga. Det var helt enkelt en mycket lärorik kväll skickligt ledd av den pragmatiske moderatorn Johan Svenningsson, konsult på Adaptit.
Gabriella, som i grund och botten är en förespråkare för det agila arbetssättet, tyckte att det var mycket intressant att få ställa båda metoder till sin spets och ta del av paneldeltagarnas erfarenheter om dess styrkor och svagheter. Jag har inte ändrat min ståndpunkt sa hon, men jag har fått upp ögonen för att vattenfallsmetodiken har sina fördelar i vissa sammanhang.
Vi vill passa på att än en gång tacka Johanna, Patrik och Anders för en jättebra insats och för att vi fick ta del av er kunskap.

På Adaptit värderar vi kompetensutveckling hos våra konsulter, detta är ett av de sätt vi ser till att alltid ligga i framkant och förnya oss.

Top libero nec adipiscing ipsum massa pulvinar ultricies commodo commodo at facilisis ipsum